Säteri är inte bara ett begrepp för gårdar med hästhållning utan även för annan djurnäring. Det kan även vara herrgårdar och slott utan djurproduktion eller tillhörande stor mark.
Säteri är i nutida språkbruk benämningen för en större herrgård. Fram till 1810 var säterier skattebefriade, och innehavet ett privilegium för adeln. Begreppet sätesgård var en synonym, som successivt föll ur bruk. Båda orden avsåg ursprungligen godset, snarare än huset, men redan på 1600-talet var en ståndsmässig byggnad ett krav för skattebefrielse.
Skapandet av nya säterier förbjöds 1686.
I Sverige blev det efter 1809 möjligt för icke adliga att köpa skattebefriade frälsegods.
Sedan adelsprivilegierna och grundskatterna avskaffats har säterier i strikt juridisk mening upphört att existera.
För att säkerställa den svenska krigsmaktens behov av hästar grundades under 1600-talet statsstuterier vid Erikssund, Strömsholms slott, Flyinge kungsgård och Ottenby kungsgård.
En Stuteriöverstyrelse, som bestod av en ensam beslutande chef, inrättades 1818. Denna befattning var oavlönad till 1909 då en avlönad chefsbefattning inrättades. 1921 ändrades styrelsens organisation till att utgöras av en överdirektör, en byrådirektör samt två fullmäktige vid behandling av vissa frågor.
Stuteriöverstyrelsen var underordnad jordbruksdepartementet och hade till uppdrag att följa hästavelns utveckling och leda landets hästväsen. För att tillgodose försvarets, näringslivets och enskildas behov av hästar. Under stuteriöverstyrelsen hörde statens hingstdepåer och ledningen av hästpremieringen.
Vid sidan av denna myndighet fanns det en särskild remonteringsstyrelse med ansvar för det militära hästanskaffningen.
Stuteriöverstyrelsen lades ner 1934 då dess verksamhet övertogs av lantbruksstyrelsen.
Herrgårdarnas arkitektur präglades i Sverige till en början av enkelhet. På medeltiden uppfördes de i regel av trä, grupperade i slutna, lättförsvarade anläggningar.
På 1500-talet började man bygga herrgårdar i sten. De skulle efterlikna samtida stenslott i Europa, men i blygsamt format. Många herrgårdars arkitektur skiljde sig inte mycket från vanliga bondgårdars utseende.
På 1600-talet inspirerades arkitekturen av Frankrike och corps de logi kompletterades med en barockträdgård. Den för Sverige typiska herrgården med brutet tak gestaltades av arkitekten Carl Hårleman, exempelvis Åkerö herrgård (även kallad "Åkerö slott").
Det ursprungliga begreppet började urvattnas under 1700-talet, då även ofrälse bruksägare eller brukspatroner började kallas herrar. När de byggde sina bostäder som liknade de egentliga herrgårdshusen, började även dessa kallas herrgårdar.
Mot slutet av 1700-talet satte Jean Eric Rehn tonen. Nu skulle huvudbyggnaden placeras något avsides för sig, helst i en engelsk park. Här kan nämnas Forsmarks herrgård som exempel. Ett riktmärke vid utformningen av huvudbyggnaden var att våningsplanet skulle vara minst fem fönsteraxlar i rad.
Mindre herrgårdshus har ofta en planlösning av sal-typ – en hall med ett rum på varje sida och innanför hallen, salong, bibliotek och matsal i fil. På övervåningen ofta två rum, ett på varje sida om trapphallen. Ofta finns en veranda eller glasveranda, eventuellt med en annan veranda över.
Efter 1800-talet liknar herrgårdarnas huvudbyggnader mest större villor.