Kollektivhusens historia och framtid

Varför skapades kollektivhusen

En historisk översikt och en aktuell spaning

Vad är ett kollektivhus?

Ett kollektivhus är en bostadsform där de boende delar på vissa gemensamma utrymmen och tjänster, som till exempel matsal, tvättstuga, barnomsorg och hobbyrum. Tanken är att underlätta vardagen för de boende, främja social samvaro och minska bostadskostnaderna. Kollektivhusen har ofta en demokratisk och solidarisk organisation, där de boende är med och bestämmer om verksamheten och sköter vissa sysslor gemensamt.

Hur uppstod kollektivhusen i Sverige?

Kollektivhusen i Sverige har sina rötter i den sociala och politiska rörelsen som växte fram under 1920-talet, då många arbetare och kvinnor kämpade för bättre levnadsförhållanden, jämställdhet och demokrati. En av de drivande krafterna bakom kollektivhusidéen var arkitekten och socialdemokraten Sven Markelius, som inspirerades av den ryska konstruktivismen och den tyska funktionalismen. Han ville skapa moderna och rationella bostäder som skulle frigöra människor från hushållsarbetet och ge dem mer tid för fritid och kultur. Han ansåg också att kollektivhusen skulle bidra till att lösa bostadsbristen, som var ett stort problem i Stockholm under mellankrigstiden.

Vilka var de första kollektivhusen i Sverige?

Det första kollektivhuset i Sverige var Kungsholmens kollektivhus, som byggdes 1935 på John Ericssonsgatan i Stockholm. Det ritades av Sven Markelius och hade 57 lägenheter, en stor matsal, ett daghem, en tvättstuga, ett bibliotek, ett musikrum och en takterrass. De boende kunde beställa mat från ett centralkök och få den levererad till sina lägenheter via ett matrörssystem. De kunde också lämna sina barn på daghemmet och låna böcker från biblioteket. De betalade en månadsavgift som täckte hyran, maten och de gemensamma tjänsterna. De var också skyldiga att delta i vissa städuppgifter och i kollektivhusets styrelse.

Ett annat tidigt exempel på ett kollektivhus var Barnrikehuset på Södermalm, som byggdes 1938 på Heleneborgsgatan i Stockholm. Det ritades av HSB:s arkitektkontor och hade 66 lägenheter, en matsal, ett daghem, en tvättstuga, ett syrum och en lekplats. Det var ett experimentellt projekt som riktade sig till barnfamiljer med låga inkomster, som hade svårt att hitta lämpliga bostäder i staden. De boende kunde få subventionerad mat och barnomsorg, samt tillgång till gemensamma aktiviteter och utbildning. De var också delaktiga i kollektivhusets förvaltning och skötsel.

Hur fungerade kollektivhusen?

Kollektivhusen var organiserade som bostadsrättsföreningar, där de boende hade inflytande över husets skötsel och verksamhet. De betalade en månadsavgift som täckte hyran, el, värme, och vissa gemensamma tjänster, som mat och städning. De kunde beställa mat från husets kök och äta i matsalen, eller laga sin mat i lägenhetens pentry. De kunde lämna sina barn i barnstugan under dagen, eller delta i barnens lek och lärande i lekrummet. De kunde också utnyttja husets andra faciliteter, som tvättstuga, bibliotek, hobbyrum, och festlokal. De kunde också engagera sig i husets föreningsliv, som anordnade kurser, föreläsningar, fester, och utflykter. Kollektivhusen var en plats där man kunde trivas, växa, och dela erfarenheter med andra.

Hur utvecklades kollektivhusen i Sverige?

Kollektivhusen i Sverige fick ett stort intresse och uppmärksamhet under 1930- och 1940-talet, både nationellt och internationellt. De ansågs vara en progressiv och framtidsinriktad bostadsform, som kunde bidra till att förbättra människors livskvalitet och samhällsutveckling. De fick också stöd från olika politiska och sociala organisationer, som till exempel Socialdemokraterna, Kommunisterna, Kooperativaförbundet, HSB, Hyresgästföreningen och Kvinnliga arbetareförbundet.

Under 1950- och 1960-talet minskade dock intresset för kollektivhusen i Sverige, delvis på grund av de sociala och ekonomiska förändringarna som skedde i landet. Den ökade välfärden, konsumtionen och individualismen gjorde att många människor föredrog att bo i egna villor eller lägenheter, utan att dela på gemensamma utrymmen och tjänster. Den tekniska utvecklingen, som till exempel kylskåp, tvättmaskiner och mikrovågsugnar, gjorde också att hushållsarbetet blev mindre tidskrävande och besvärligt. Dessutom blev det svårare att finansiera och driva kollektivhusen, eftersom de krävde stora investeringar, höga driftskostnader och ett stort engagemang från de boende.

Under 1970- och 1980-talet återupplivades dock intresset för kollektivhusen i Sverige, främst bland unga, studenter, feminister och miljöaktivister. De såg kollektivhusen som ett alternativ till det kommersiella och individualistiska samhället, och som ett sätt att skapa mer gemenskap, solidaritet och hållbarhet. De startade nya kollektivhusprojekt, ofta i form av bostadsrättsföreningar eller hyresgästföreningar, där de boende hade större inflytande och ansvar över sina bostäder. De anpassade också kollektivhusen till sina egna behov och intressen, och utvecklade nya former av gemensamma utrymmen och tjänster, som till exempel verkstäder, ateljéer, cykelrum och ekologiska odlingar.

Hur ser kollektivhusen i Sverige ut idag?

Idag finns det cirka 50 kollektivhus i Sverige, varav de flesta ligger i Stockholm, Göteborg och Malmö. De har olika storlekar, former och inriktningar, men de har alla gemensamt att de boende delar på vissa utrymmen och tjänster, och att de är med och bestämmer om kollektivhusets verksamhet. De flesta kollektivhusen är bostadsrättsföreningar eller hyresgästföreningar, men det finns också några kooperativa eller ideella föreningar. De vanligaste gemensamma utrymmena och tjänsterna är matsal, tvättstuga, barnomsorg och hobbyrum, men det finns också andra exempel, som till exempel bastu, bibliotek, gästrum och musikstudio.

Kollektivhusen i Sverige har fortfarande ett stort intresse och uppmärksamhet, både bland de boende och bland allmänheten. De anses vara en attraktiv och alternativ bostadsform, som kan erbjuda mer social samvaro, praktisk hjälp och ekonomisk fördel. De kan också bidra till att främja en mer demokratisk, jämlik och hållbar livsstil, som är i linje med de globala utmaningarna och målen. De står dock inför vissa utmaningar och problem, som till exempel att hitta lämpliga lokaler, att finansiera och underhålla kollektivhusen, att rekrytera och behålla de boende, och att hantera konflikter och olikheter.